Ovanliga vanliga

Två personer som starkt påverkat mitt liv var mina kusiner bröderna Jan och Per. Båda är tyvärr borta sedan många år. När jag var ung så kunde jag föreställa mig hur vi, i framtiden, som pensionärer, skulle sitta och diskutera på verandan. Så blev det inte. Livet blir sällan exakt som du tänkt dig.

Båda var lärda och några år äldre. Jan var en stor älskare av Dan Andersson och en kännare av klassisk musik, särskilt tidig italiensk opera; som Monteverdi. Under många år bytte vi kassettband med klassisk musik. Naturligtvis var jag bara en okunnig amatör i jämförelse. Jan var dessutom tekniskt kunnig och mekade alltid med bilar. Med en uppväxt på trädgårdsmästeri hade Jan ett särskilt intresse för äldre jordfräsar. När vi var barn, så brukade vi åka miniskidor i backen bakom mormor och morfars hus. Senare i tonåren skjutsade han mig alltid på moped i Upplands-Väsby.

Båda var mycket bra i skolan, men bara Per fortsatte till universitetet. Han pluggade på Fysiklinjen och hade hela inbundna samlingen av tidskriften Physics Review, flera bokhyllor, hemma i lägenheten. Behöver jag säga att han var medlem i Mensa, föreningen för människor med hög IQ. Per var också historieintresserad och hade en fin samling romerska mynt och fossiler. Men framförallt var han en stor beundrare av Povel Ramel och Frank Sinatra. Eftersom Per var en skicklig tecknare, sände han ett porträtt till Sinatra som Frank själv signerade.

Per var radikalpacifist och vägrade göra värnplikt. Paradoxalt (också enligt honom själv) var att han gjorde sitt exjobb på FOA, där han var med och utarbetade den första generationens datoriserade stridsvagnssimulatorer. Senare fick han ett mer passande jobb som administratör och utvecklare av Permobas, en datahjälptjänst för dövblinda. En trissvinst på 100 000 gjorde att han fick råd att både kryssa i Medelhavet och sedan besöka Kina. När han kom tillbaks fick jag en Mao-tändare som spelade revolutionsmusik i present.

Varje vår, under perioden när arbetet på trädgårdsmästeriet gick på lågvarv innan högsäsongen, reste de runt Sverige under några veckor i trädgårdsföretagets gamla Ford Transit. De besökte marknader och historiska platser. Oftast med Jan vid ratten och nästan alltid med den gamla hatten på huvudet. Det var signalen till resdags.

Jan förvarnade mig. Han sa att han funderade på självmord. Något halvår senare ringde min mamma och berättade att det hänt. Per skaffade sedan ett hus norrupp. Men några år senare är också han borta. Det blev inte den nystart han hoppats på.

Nu är de längesedan borta. Men jag funderar ofta på hur mitt liv skulle sett ut om jag inte hade haft dem som kusiner och vänner. Det var rätt knäppt hemma hos mig. Mamma och jag åkte ofta till mormor och morfars trädgårdsmästeri för någon sorts mental återhämtning. Utan Jan och Per hade jag nog inte stått ut.

Jag har blivit ganska gammal nu; även om jag inte själv vill medge det… Vid denna ålder börjar du se tillbaks och fundera över vad som formade ditt liv. På gott och ont.