I sarkasmernas våld

Jag tror att om du ständigt talar i sarkasmer, så tappar du till slut en del av din analysförmåga. Världen blir befolkad av människor med dolda agendor. Konspirationsteorier ligger nära till hands.

Sarkasmer låter avslöjande, men de är motsatsen till granskning. De är generaliseringar utan undersökning. Ibland kan de träffa rätt, men som kommunikationsprincip är de mycket farliga.

Det kan ofta upplevas jovialiskt att slänga in sarkasmer, när du pratar lite löst. ‘En dräpande kommentar’, brukar det sägas, när samtalet avslutas med en sarkasm. Men i strävan att få sista ordet, är det farligt att stöta bort: Redan övertygade anhängares gillande är inte detsamma som att vinna nya för din sak.

I så många debatter idag används sarkasmer, att det ibland bara känns som debattörer bara kastar sarkasmer på varandra. Pajkastning som låter bra för sympatisörer, men knappast utvecklar samtalet.

Jag förstår att detta är en metadebatt. Men sådana debattmetoder riskerar att skrämma bort eftertänksamma människor från att delta – eller ens lyssna.

Det kanske KÄNNS bra att dina anhängare skrattar åt motdebattören, men leder det till engagemang eller synism?