Icke-liberalismen

Sedan det gamla Folkpartiet satte in “Liberalerna” i namnet 1990, så har det blivit allt mindre liberalt. Istället har tyngdpunkten förskjutits mot kravställande på fattiga människor.

I söndags togs det sista steget och de öppnar nu för förhandlingar med ett parti grundat av nazister. Så kan det gå, när snygga etiketter är det viktigaste och innehållet kan vara lite vad-som-helst.

Det finns en ängslighet över vad andra politiker säger om dig som är allmän bland politiker i Sverige. Som när Socialdemokraterna och stora delar av fackföreningsrörelsen accepterar försämringar i anställningsskyddet. Eller som när Hyresgästföreningen accepterar marknadsanpassade hyror.

Det är en politisk ovilja att ta strid i frågor som borde vara helt centrala för organisationens grund. Men de kan plötsligt kompromissas bort; när maktinnehav kräver det.

Liberalerna är inte längre liberala. Socialdemokraterna är inte ens längre fackföreningsvänner. En ny konsensus har växt fram, där makt är allt och ideologi bara är en snyggt designad etikett.

Så vad blir kvar som heligt, som inga riksdagspartier ifrågasätter? Den oinskränkta äganderätten, bankernas penningpolitik, EU-medlemskap, stålindustrins utsläpp,  Sveriges NATO-anpassning, rätten till miljöförstörande flygresor, skogsskövlingen i Sverige, privatägda skolor och vård, försämringen av service på landsbygden.

Tänk, just de frågor som jag tycker är viktigast!