Plantagernas Sverige
När jag var liten så försökte skogsindustrin kalla kallhygge för “föryngringsyta”. Det lyckades inte så bra. De lyckades bättre med att kalla plantager för “skogsskötsel”.
Sverige är fullt av träd, men har mycket lite skog. Vi tillhör dem som skyddar minst andel av landets yta till naturreservat. Istället breder stora monokulturer ut sig; där annan växtlighet (som skogsindustrin föraktfullt kallar “sly”) skyndsamt tas bort. Många av de inplanterade träden skulle jag kalla invasiva arter, eftersom själva syftet är att tränga ut lokala trädsorter.
Det finns en del skrivet om vilka större djur som gynnas respektive missgynnas av plantagerna, men väldigt lite skrivs om vilka insekter och mikroorganismer som gynnas eller missgynnas. Stora djur kan du ofta jaga, så de får ibland utrymme i journalistiken – men kunskap om insekter och mikroorganismer hänvisas till nördiga forskaruppsatser; som få läser.
Jag är inte biolog. Jag bör vara försiktig med slutsatserna. Men låt mig åtminstone säga så här: det är en chockerande brist på debatt om de väldiga artförändringar som en stor del av Sveriges yta genomgår. I kalhyggens fotspår breder tystnaden ut sig.