Nasare
Nasare var småhandlare som gick runt och sålde saker. Bland flera bloggare på vänsterkanten hänvisas till nasarkampanjen som ett positivt exempel på hur vi idag skulle kunna bekämpa tiggare. Därför tycker jag det är viktigt att försöka klargöra några saker.
Tyvärr verkar många inom den svenska vänstern inte förstå bakgrunden till nasarkampanjen. Den framställs ibland som något förnuftigt, ja rent av som ett bra exempel på social ingenjörskonst. I själv verket var det tvärtom!
När sossarna kom till makten på 1930-talet, så fördes en stor diskussion om hur socialismen skulle genomföras i Sverige. Hur skulle företagen tas över? Hur skulle vi förstatliga bankerna? På den tiden fanns det fortfarande en hel del radikala människor inom socialdemokratin. De ville naturligtvis förstatliga storföretag och banker. Men därav blev intet.
Istället fokuserade partiledningen på symbolik. Det LÄT bra, slagfärdigt, att säga att: om vi var motståndare till marknadsekonomi, så borde vi börja med att kämpa för att bekämpa småhandlarna. Sedan skulle de stora varuhusen inordnas i en demokratisk samhällsplanering. Det LÄT som reformistisk socialism.
I själva verket blev kampanjen mot småhandlarna raka motsatsen: den ökade storföretagens makt. Och ju mäktigare storföretagen blev – desto svårare var de att kontrollera.
Torgförsäljare och nasare utmålades som asociala i ett modernt industriland. Det lät modernt och fräscht att bekämpa dem! Istället för att angripa den verkliga makten, angrep de småhandlarna, småhantverkarna, nasarna, torgförsäljarna o s v. Politikerna spelade dessutom ofta öppet på den samtida rasismen mot resandefolket som ofta var just torgförsäljare och kringvandrande småhantverkare.
Vi som är socialister och slåss för just social ingenjörskonst bör begrunda att nasarkampanjen helt saknade en klassanalys. De som drabbades av kampanjen (hånades av kampanjen!) hade ofta mycket lägre inkomst än den genomsnittliga industriarbetaren. Om målet med den sociala ingenjörskonsten hade varit att hjälpa dessa människor att bli industriarbetare och arbetarklass, så borde den utformats helt annorlunda – med antirasismen som fundament och inte med fördomar som slagträ.