Bostadsbristen

 Det kallades Miljonprogrammet. Under perioden 1965-1975 beviljade socialdemokratiska regeringar lån till 100 000 bostäder om året. Kan något liknande göras idag?

En grundläggande skillnad är privatiseringen av bostadsmarknaden; för att inte säga individualiseringen. Det är numera inte bara rika människor som bor i bostadsrätter och egna villor utanför storstäderna. Många medelinkomsttagare har investerat stora delar av sina pengar i bostaden.

Om utbudet av bostäder skulle öka kraftigt, så kommer priserna att falla. De människor som investerat i sina bostäder kommer då att förlora pengar. Om vi bygger 100 000-tals nya bostäder runt storstäderna, så kommer effekten att bli ordentliga förluster för alla dem som har villor och bostadsrätter i dessa städer.

Ibland påstås det att efterfrågan alltid skapar utbud i en marknadsliberal ekonomi. Men ett tankeexperiment pekar på motsatsen: antag att 20 procent av befolkningen i en stad behöver bostad och att kanske 60 procent äger sina bostäder (de övriga 20 procenten bor i hyreshus). Då är bostadsägarna i majoritet och politiker blir rädda att tillåta stora nybyggnationer som sänker värdet på bostäderna.

De som bor i bostadsrätter och villor har alltså ekonomiskt intresse av att blockera stora nybyggnationer. Ett nytt miljonprogram är inte möjligt under en nyliberal marknadsekonomi.

Ibland framställer nyliberala marknadsekonomer det som om kritik av deras bostadspolitik skulle handla om välgörenhet; som att ‘hjälpa’ de som behöver en bostad. I själva verket hjälper de bostadssökande till att hålla marknadsvärdet uppe för medelklassens investeringar i bostäder.

Marknadsekonomi handlar inte bara om att utbud möter efterfrågan. Du måste även se vilka aktörer som finns för övrigt och huruvida deras ekonomiska intressen hotas av expansion.