Bostadskarriär?

Hur ska låginkomsttagare få bostäder? I min förra blogg skrev jag om den nyliberala bostadspolitiken och hur den hindrar ett storskaligt bostadsbyggande. En vanlig invändning från nyliberaler är att du ska göra “bostadskarriär”, det vill säga börja med en billig bostad och sedan succesivt byta dig till bättre bostäder. Fungerar det?

Så länge bostäder ses som ett investeringsobjekt och inte en rättighet, så kommer det alltid att råda brist på bostäder för dem med lägst inkomst. Det FINNS incitament för företag att bygga billiga bostäder för människor med låg inkomst, men dessa kommer att bekämpas av existerande fastighetsägare. Ett större utbud av billiga fastigheter ligger inte i deras intresse.


Då återstår möjligheten att låginkomsttagare kan bygga själva. Historiskt sett har detta gjorts på några ställen i Sverige, men det var för typ 100 år sedan. Då kunde ibland arbetare gå samman och hjälpa varandra bygga hus på fritiden. Ännu längre tillbaks fanns ju torparna, självägande småbönder.


Idag är det svårare. Många kommuner bekämpar småhusbyggande. Om du försöker bygga ett litet hus på kanske 60 kvadratmeter för permanentboende, så är sannolikheten stor att du får avslag på ansökan om bygglov. Kommunerna vill inte ha bostäder för låginkomsttagare – särskilt inte i närheten av ‘vanliga’ villor.


Att ha låginkomsttagare som grannar innebär att värdet på de omgivande fastigheterna sjunker. Således är det rent ekonomiskt logiskt för villaägare och bostadsrättsinnehavare att bekämpa sådan bebyggelse. Särskilt om den skulle ske i stor skala. Nyliberalismens marknadsekonomi innebär att de som redan har fastigheter alltid har en tyngre röst än de som saknar bostad.


Populära inlägg i den här bloggen

Artikel: “Nej nej nej nej” till maorirättigheter

Nya högerregeringen i Nya Zeeland/Aotearoa ifrågasätter maorifolkets rättigheter. Politiken har ändrats dramatiskt under det senaste året. Stora protester från maori skakar om landet. En av dem som protesterar är Shanell Bob: “Jag tycker att vi blir starkare och starkare och att vi äntligen står upp för vad som är vårt." Redan vid landets grundande undertecknades ett dokument som gav maorikulturen ett visst skydd. Det så kallade Waitangiavtalet. Detta skedde den 6 februari 1840 och skrevs under av representanter för Brittiska staten och maorihövdingar. Dokumentets status är stark som viljeriktning bland många politiker – men är inte en del av landets författning eller lagar. Det anses råda vissa skillnader mellan den engelska och maoriska texten i Waitangiavtalet vad gäller till exempel självbestämmande.  Efter stora protester från maori bildades 1975 Waitangitribunalen för att utreda huruvida avtalet tillämpas på korrekt sätt, men den fick inte se bakåt i historien. 1985 ändrades...
Läs mer

Barnhetsen

Nu är hetsen mot tjocka barn igång igen. Den är en del av en nyliberal individualistisk mobbning. Istället för att diskutera att en av de vanligaste dödsorsakerna bland pojkar är självmord, så drivs istället debatten av tesen att du inte duger oavsett hur du ser ut.  Det är en i grunden fascistoid idrottsdyrkan. Aldrig får vi höra kritiska reportage om att gymnastiksalen är den statistiskt farligaste platsen i skolan. Aldrig får vi läsa att fotbollens rörelsemönster är farligt och riskerar leda till allvarliga skador. Barnens idrottande styrs inte av vetenskaplig pedagogik och medicin, utan av ett äckligt gäng gamla fotbollsdårar. Tjocka barn är ofta redan drabbade av mobbning. När en lärare pekar ut din kropp som orsaken till dina problem läggs en enorm börda på ett barn. Istället för att sprida budskapet att vi alla duger som vi är, oavsett hur vi ser ut, så tyngs barnen av budskapet att de gör fel och att alla i Världen är emot dem. Olof Rydström ________________________________...
Läs mer