Söndagspredikan

 Jag tycker att det är rimligt att vi i Sverige har ett gemensamt officiellt språk: svenska. Som alla ska kunna och som är vårt gemensamma samtals- och informationsspråk.

Men när det börjar talas om att vi i Sverige ska kämpa för en gemensam kultur, så blir den kampen i praktiken motsatsen. Den blir en splittring.

Då räcker det inte längre att följa lagen och kunna perfekt svenska. Tydligen finns det många som ändå är väldigt arga på minoriteter!

Dessa ilskna finns i alla partier; från vänster till höger. De nöjer sig inte med att kritisera flyktingpolitiken eller dåliga svenskkunskaper. Nej, de angriper själva tanken på ett mångkulturellt land.

Men demokratins förutsättning är inte att alla ska ha samma åsikt eller religion. Fackföreningarna grundades för att förbättra för arbetarna – inte för att bekämpa religioner. Universiteten ska stå för vetenskap och ifrågasätta samhället – inte hylla tidigare maktförhållanden och kulturer.

Jag är övertygad om att en arbetarrörelse måste stå på två ben: dels arbetarklassens organisering och dels vetenskapen. Om något av dessa ben bryts, så kommer arbetarrörelsen i längden att kollapsa.

Risken är då att arbetare istället väljer att organisera sig reaktionärt. Det kan vara fascistiska partier eller djupt reaktionära religioner.

Hoppas jag har fel!