Sverige 500 år!
Sverige fyller 500 år! Nja, Sverige är mycket äldre, men det är 500 år som oberoende land. Sveriges historia är INTE dess konungars. Här är istället en mycket personlig betraktelse.
Tid är något som förändras med din ålder. 500 år är verkligen länge, meeen nu när jag passerat 50 är det begripligt länge. När jag var barn och ända upp i 30-årsåldern, så var Gustav Wasa obegripligt länge sedan. Åldern gör oss inte klokare, men den förändrar våra perspektiv.
En kusin tipsar mig om att en extremt avlägsen släkting, som vi inte alls känner, lagt upp det gemensamma släktträdet från min farmorsmors sida på nätet. Fattiga människor i en by utanför Mora. De äldsta var födda på 1590-talet. När jag nu skriver detta i ordbehandlingsprogrammet, så försöker autorättningen ändra till 1950-talet. Det anses otänkbart att jag skulle skriva om 1500-talet.
Detta att rita släktträd är problematiskt. Barn föds utanför äktenskap och efter många generationer så ökar osäkerheten i faderskapslinjen. Med detta sagt, så tar jag ett exempel på en av dem som påstås vara mina äldsta kända förfäder:
Smeds Lars Olofsson, född omkring 1590, från Selja by utanför Mora, levde i det rike Gustav Wasa skapat ett par generationer tidigare. Hans far, om vilken vi bara vet att han hette Olof, precis som jag, var nog knappast samtida med kung Gustav. Det krävs ytterligare en generation för att nå samtidighet. Gustav Wasas tid ligger för oss på gränsen till glömska. Eller sagovärld, om du så vill.
Under minst 400 år bodde dessa förfäder i byn Selja. Sedan kom industrialismen i slutet av 1800-talet och min farmorsmor Anna Olsson flyttade till Västerås med sin syster Karin. I mitt vitrinskåp står en koskälla från tiden när farmorsmor vaktade kossor i Dalarna på 1800-talet.
Anna träffade Carl Andersson från Blekinge, som ju tillhörde Danmark på 1500-talet. Att farmorsmor hade en man från en gammal dansk provins skulle antagligen setts som misstänkt på 1500-talet.
Att flytta från byn Selja måste nog ha känts konstigt. På de få foton som finns bevarade bär farmorsmor alltid folkdräkt. Dalarna är inte bara en plats – det är en kultur.
Ännu ett århundrade efter flytten stod det fortfarande dalahästar hemma hos mig som barn. Som ett vagt kvardröjande minne av en by långt borta i Dalaskogarna för länge, länge sedan.