Om Palmeutredningen

Med mycket stor tvekan skriver jag nu för första gången om Palmeutredningen. Men först vill jag säga några allmänna saker. Jag kommer till Palmeutredningen längre ned i texten.

Jag tror inte att ett eventuellt framtida uppklarande av mordet skulle leda till stora samhällsförändringar, även om det skulle visa sig vara en konspiration. Jag tycker inte att journalistiken kring Palmemordet nödvändigtvis ens är en politisk fråga. I varje fall inte en fråga som tydligt delar upp Världen i politiska vänner och fiender, som vi på vänsterkanten brukade säga på 1970-talet.

Palmemordet har dragit till sig Sanningssökare; de som söker sanningen med stort S. En del har god koll på var gränsen för sökande går, men många förfaller till konspirationsteorier: Sanningssökande blir då Sanningssägande.

Vänstern i Sverige har skadats av att våra små medier ofta gjordes till arenor för konspirationsteorier. Det gäller att skilja mellan en Sanningssökare och en Sanningssägare. Att söka efter sanningen är viktig journalistik. Att tro sig sitta inne med en Sanning – kanske med indicier, men utan bevis – är farligt och motsatsen till god journalistik.

En person som tror på konspirationsteorier är inte nödvändigtvis intresserad av att politiskt bekämpa sociala motsättningar i samhället. Ofta tror konspirationsteoretikern att det stora Avslöjandet ska få människor att vakna och att samhället då, som genom ett trollslag, ska bli upplyst och vackert. Det är motsatsen till en materialistisk vänsteråsikt som ju bygger på människors engagemang för att tillsammans skapa förbättringar.

Slut på inledningen.

Men när allt detta är sagt… och alla reservationer är uttalade. Så finns här också en verklig grund för journalistisk granskning. Efter att utredningen lades ned, har en rad journalister begärt ut uppgifter. En hel del intressanta vittnesuppgifter har kommit fram i ljuset. Vittnesuppgifter stöttar ibland varandra och motsäger ibland varandra. I förhören med Lisbeth Palme, sägs olika saker vid skilda tillfällen. Det går naturligtvis också att tala om vittnens olika trovärdighet på grund av olika synfält o s v. Allt detta är viktigt. Men ibland tappar journalisterna bort helheten i detaljerna. Ibland är det bra att ta ett steg bakåt och försöka överblicka. Den journalistiska principen ´tillbaka till mordplatsen´ för att undersöka och ifrågasätta är i grunden bra, men kan också värsta fall innebära att vi får den bild av mordet som mördaren/mördarna önskar.

Så låt oss även ta ett steg tillbaks och försöka få ett mycket grovt helhetsperspektiv. Spaningsledningen har under åren pekat ut fem helt olika gärningspersoner/grupper: fantombilden, 33-åringen, PKK-kretsar, Christer Pettersson och nu senast Stig Engström.

Det är väldigt konstigt att en spaningsledning öppet utpekat 5 helt olika mordmisstänkta i en mordutredning. Jag har aldrig hört talas om något liknande.

Om vi tar det från början. Polisens fantombild på mördaren skapades INTE utifrån Lisbeth Palmes vittnesmål. Den bygger istället på att en person sett någon på Birger Jarlsgatan, flera kvarter bort från mordplatsen på Sveavägen. Den presenterades med orden "Polisens bild av Palmes mördare". Alltså ett direkt utpekande; helt utan tvekan. Inte bara Lisbeth Palmes vittnesmål, utan flera andra vittnesmål i direkt anslutning till mordplatsen lades åt sidan vid skapandet av denna fantombild. Kan verkligen alla mordutredare själva ha trott på den? Och varit så säkra?

33-åringen som häktades, en känd Palmekritiker, och spaningen på PKK-sympatisörer var teorier utan uppenbar koppling till mordplatsen. PKK-spåret tog åratal av utredning. Med Christer Pettersson prövades Lisbeth Palme som vittne. Ett ifrågasatt vittnesmål, men just för att det kunde prövas (och kritiseras) i två rättegångar, så öppnades möjligheten att jämföra vittnesmål.

Det senaste utpekandet, av Stig Engström, känns som en återgång till just UTPEKANDET, snarare än utredandet: Här-är-en-bild-av-vad-som-kan-ha-hänt, men vi kan inte bevisa något. 

Märk hur Lisbeth Palmes vittnesmål först inte prioriterades i utredningen. De tre första teorierna är inte kopplade till hennes vittnesmål. Sedan, under Christer Pettersson-rättegångarna, blev Lisbeth Palmes vittnesmål istället helt centralt. Nu är hennes vittnesmål åter helt borta vid utpekandet av Stig Engström.

Ja, vi har ett namn: "Stig Engström", vi vet en del enkla fakta om honom som person, men inget vittne har pekat ut honom som gärningsman och ingen teknisk bevisning finns. Istället för en fantombild, så har vi nu fått en fantommänniska. Vi kan återanvända texten på fantombilden från Birger Jarlsgatan för mer än 30 år sedan: "Polisens bild av Palmes mördare". Ordvalet "bild av" innebär ett utpekande utan rättegång eller ens häktning.

En avliden person att applicera våra förklaringsförsök på. Risken är stor att det, i brist på fakta, blir ett karaktärsmord på Stig Engström. Det är lätt att göra ett karaktärsmord på någon och det kan ibland kännas träffande, men vi får aldrig glömma att en människa är mångfacetterad och att skvaller inte är bevisbara sanningar.

Spaningsledningen slutsats var: "Vi kommer inte runt" Stig Engström som "gärningsman". Märk den dubbla negationen: "inte runt", vilket naturligtvis betyder samma sak som 'leder fram till'. Dubbel negation brukar vara ett retoriskt varningstecken. Den som använder dubbel negation hånas ofta för att inte våga säga saker rent ut.

Jag utesluter inte att det är Stig Engström. Jag utesluter ingen. Men han är på många sätt ett perfekt offerlamm. En avliden person utan barn, som inget vittne pekat ut och helt utan teknisk bevisning.

Många intressanta nya vittnesuppgifter har begärts ut av journalister de två senaste åren, efter att Palmeutredningen lades ned. Samtidigt så får vi aldrig glömma att uppgifterna insamlats av den Palmeutredning som pekat ut fem helt olika personer/grupper. En del journalister behandlar Palmeutredningens material som Sanningar eller åtminstone byggstenar till en Sanning. Men Palmeutredningens insamlingsmetoder kan inte skiljas från deras arbetsresultat. Vi vet faktiskt en hel del om dessa arbetsresultat! Vi vet att åtminstone 4 av 5 av de utpekade är oskyldiga. Således 80%. Det är en skrämmande hög siffra och bör innebära att vi handskas mycket försiktigt (skeptiskt) med de uppgifter som nu släpps fria efter Palmeutredningen.

En del journalister drar orimligt stora slutsatser av detta nya material. Det är lite som skämthistorien om den berusade som letar efter portnyckeln under gatlyktan – trots att han tappade nyckeln på ett helt annat ställe – därför att det är lättare att leta i ljuset.

Så kvarstår frågan: Vem tände gatlyktan?