Problemet med ‘kreativitet’

Ett av nyliberalismens antaganden är att samhället måste gynna kreativa personer. På vänsterkanten talar vi aldrig om kreativitet. Låt oss alltså börja göra det!

Många av nyliberalismens antaganden bygger på hypotesen att det skulle finnas ett fåtal kreativa personer, som vi alla andra är beroende av för att samhället ska utvecklas. Således skulle vi behöva smöra för denna lilla elit – annars kan det gå oss andra riktigt illa.

Men det är inte det enda sättet att beskriva kreativitet. Det finns en alternativ hypotes: Att alla människor (varenda en!) kan bli kreativa (på olika sätt) om vi får rätt uppmuntran. Nu blir istället slutsatsen att vi måste bygga upp system som både uppmuntrar och tar till vara på människors kreativitet.

Här talar jag inte bara om utbildningar och karriärer för yngre personer. Alla bör hela tiden få möjligheter att utvecklas; både personligt och tillsammans med andra. Här använder jag medvetet ordet ‘utvecklas’ och inte utbildas. Utbildningar är jättebra! Men kreativitet är också att upptäcka nya saker. Innovationer står inte i läroböcker.

För många år sedan skrev jag en uppsats i ekonomisk sociologi som hette “Entrepreneurs are saboteurs”. Slutsatsen att ‘entreprenörer är sabotörer’ var INTE min. Titeln återspeglade en äldre sociologisk syn på entreprenörskap; vilken betonade just hur hur entreprenören bryter sönder etablerade strukturer med sina innovationer. Synen på entreprenören som en sorts hjälte, vilken vi alla ska dyrka, är en produkt av nyliberalismens framväxt de senaste årtiondena.

Hjältedyrkan är alltid farlig och kan lätt slå över i förakt för ekonomiskt svaga eller annorlunda människor.