Var Sverige alliansfritt?

Många på vänsterkanten är eniga med de borgerliga: Tillsammans driver de tesen att Sverige inte var alliansfritt under Kalla Kriget. Men har de rätt?

Under Kalla Kriget (fram till Sovjets sammanbrott) så hade Sverige en utrikespolitisk linje som alla riksdagspartier stod bakom. Den löd: Sverige ska vara alliansfritt i fredstid syftande till neutralitet i händelse av krig (mellan USA och Sovjet).

Det har framkommit att det fanns en rad exempel på samarbeten mellan makthavare i Sverige och NATO – trots denna officiella politik. När du läser listor på alla saker som Sverige, NATO och USA haft för sig, så är det lätt att bli övertygad om att alliansfriheten bara var fejk.

Det är där, menar jag, som mina vänner på vänsterkanten gör ett stort misstag. De accepterar överhetens historiska perspektiv. Jag ska förklara.

Poängen är att en överväldigande majoritet av medborgarna i Sverige stödde Sveriges alliansfrihet; även de flesta borgerliga sympatisörer på den tiden. Vanliga värnpliktiga samövade inte med NATO.

Att ett fåtal bland överheten i smyg samarbetade med NATO innebar inte att de lyckades ändra det mycket breda folkliga stödet för alliansfrihet. Sverige var en demokrati, visst en demokrati med brister, men NATO-anpassning hade inget stöd bland folk i allmänhet.

Att många på vänsterkanten nu accepterar överhetens historieskrivning som vore den ‘det-stora-avslöjandet’ är ett jätteproblem. De fokuserar på detaljer om enskilda personer som samarbetat men missar helhetsperspektivet. Överhetens perspektiv är inte helhetsperspektivet. Frågan om ‘vi’ var alliansfria är inte samma fråga som huruvida en del inom överheten ville samarbeta med NATO. Det är en historieskrivning som inte bara är fel – den skapar också en farlig uppgivenhet inför den NATO-anpassning som vi bör bekämpa.