Historieskrivningens slut?

För snart 30 år sedan skrev Francis Fukuyama boken “Historiens slut”. Där skildrades hur nyliberalismen segrat efter Berlinmurens fall. Det blev ju inte riktigt så... Istället finns det nu en växande grupp som vill begränsa historieforskningen.

De bildar en ohelig allians. En del kallar sig ibland “konservativa”, men har ganska lite med klassisk konservatism att göra. Några säger sig istället stå för “upplysningens ideal”, men utan Franska Revolutionens motto om broderskap och systerskap. De ser kritik av Sveriges historia eller granskning av gamla fördomar som en del i förstörelsen av Sverige och/eller upplysningens yttrandefrihetsideal.

När Francis Fukuyama skrev om "Historiens slut", så trodde han att det innebar en nyliberal seger. Men här ser vi nu grupper som verkligen tycker att historien BÖR ta slut; att kritiskt tänkande bör upphöra. Annars tror de att Harmagedon kommer att inträffa.

De kritiserar mångkultur, men premisserna för deras samtal är de facto okritisk historiehyllning. De är så inne i sitt tänk att de blir blinda för andra aspekter. De talar om att se individen istället för kollektivet, men sedan tycker de att det är helt okej med kommentarer som generaliserar om folkgrupper.

De bygger upp mytbilder av kritikernas åsikter. Vem vill till exempel tillsätta inkompetenta människor på poster bara för att de har en viss etnicitet? Det finns ju ingen som vill det!

Hur talar vi med människor som konsekvent använder karikatyrer och generaliseringar? Jag tror på livslångt lärande och lyssnande på en mångfald av åsikter. Jag tror på yttrandefrihet även för mina politiska motståndare – men inte på att bidra till att ge generalister en plattform.