Journalistik om arbetslöshet

Rätten till arbete står med i FN:s lista på Mänskliga rättigheter. Tanken är att ingen ska få lämnas utanför i ett samhälle. Idag ser journalister oftast det som en kontroversiell vänsterståndpunkt att ett samhälle har skyldighet att ordna arbete åt sina människor. Men det omvända är kontroversiellt! Ett samhälle som tolererar arbetslöshet bryter mot de Mänskliga rättigheterna och är därför på en farlig väg mot människoförakt. Vi riskerar att gå mot ett samhälle där det blir accepterat att förakta arbetslösa människor.


I och med att massarbetslöshet tillåtits bita sig fast, så har samtalets premisser i media drivits till ett (ibland dolt och ibland öppet) förakt för de arbetslösa. Detta förakt tar sig uttryck i att individualisera arbetslösheten: I grunden anses det vara den arbetslösas eget ansvar att hitta ett jobb – trots att den journalistiska utgångspunkten är att en journalist främst ska granska makthavare – inte ifrågasätta arbetslösa.


Arbetslösheten ökar, ändå nämns den knappast i media längre; i alla fall inte som ett samhällsproblem. Istället talas det om brister hos de arbetslösa. De anses inte tillräckligt ‘anställningsbara’. Arbetslösheten har således individualiserats i journalistiken. Det är de arbetslösa som granskas och inte det samhälle som skapar arbetslöshet.


Jovisst! Det går alltid att hitta fel på någon som är arbetslös – liksom det går att hitta fel hos alla människor. Men vem letar efter möjligheterna? När det gäller företagande så gäller den omvända principen i journalistiken – här är grundantagandet att företagande skapar välstånd och undantagen är de företag som missköter sig. Tänk om journalisterna skrev om arbetslösa människor på samma sätt!


Eller (otroliga tanke) att journalisterna skulle ifrågasätta om arbetslösheten beror på att företag är misskötta. Att företagen inte förmår tillgodogöra sig den kompetens som finns bland arbetslösa.


Länk. Mitt artikelarkiv om arbetslöshet:

http://rydstrom.blogspot.com/2005/06/artiklar-publicerade-1998.html


Populära inlägg i den här bloggen

Artikel: “Nej nej nej nej” till maorirättigheter

Nya högerregeringen i Nya Zeeland/Aotearoa ifrågasätter maorifolkets rättigheter. Politiken har ändrats dramatiskt under det senaste året. Stora protester från maori skakar om landet. En av dem som protesterar är Shanell Bob: “Jag tycker att vi blir starkare och starkare och att vi äntligen står upp för vad som är vårt." Redan vid landets grundande undertecknades ett dokument som gav maorikulturen ett visst skydd. Det så kallade Waitangiavtalet. Detta skedde den 6 februari 1840 och skrevs under av representanter för Brittiska staten och maorihövdingar. Dokumentets status är stark som viljeriktning bland många politiker – men är inte en del av landets författning eller lagar. Det anses råda vissa skillnader mellan den engelska och maoriska texten i Waitangiavtalet vad gäller till exempel självbestämmande.  Efter stora protester från maori bildades 1975 Waitangitribunalen för att utreda huruvida avtalet tillämpas på korrekt sätt, men den fick inte se bakåt i historien. 1985 ändrades...
Läs mer

Barnhetsen

Nu är hetsen mot tjocka barn igång igen. Den är en del av en nyliberal individualistisk mobbning. Istället för att diskutera att en av de vanligaste dödsorsakerna bland pojkar är självmord, så drivs istället debatten av tesen att du inte duger oavsett hur du ser ut.  Det är en i grunden fascistoid idrottsdyrkan. Aldrig får vi höra kritiska reportage om att gymnastiksalen är den statistiskt farligaste platsen i skolan. Aldrig får vi läsa att fotbollens rörelsemönster är farligt och riskerar leda till allvarliga skador. Barnens idrottande styrs inte av vetenskaplig pedagogik och medicin, utan av ett äckligt gäng gamla fotbollsdårar. Tjocka barn är ofta redan drabbade av mobbning. När en lärare pekar ut din kropp som orsaken till dina problem läggs en enorm börda på ett barn. Istället för att sprida budskapet att vi alla duger som vi är, oavsett hur vi ser ut, så tyngs barnen av budskapet att de gör fel och att alla i Världen är emot dem. Olof Rydström ________________________________...
Läs mer